Det är och har varit en overklig och ledsam tid. Pappa saknas för alltid. Det har ännu bara gått två månader. Men det känns som en evighet.

Ändå finns, förvånande nog, stunder av glädje och skratt mitt i sorgen. Och där finns en livslust som inte tänker slockna. På länge om jag får välja. Jag vill bara leva ännu mer, innan det är min tur.